Jag och Mannen tog en kvällskaffe på baren runt hörnet.
Mamma hade gått hem lite tidigare – hon ville hem till sin bok 
När vi trevade med nycklarna efter nyckelhålet så såg vi en lapp på dörren.
”Det är mycket man få klara av nu som Lasse gjorde förr. En så här stor kackerlacka (så var det ritat en bild i naturlig storlek) sprang på mitt handfat när jag kom hem”
Oväntat besök..?
Än en dag hade vi bänkat oss nere vid stranden med det vidsträckta havet framför oss.
Stranden som är så där charmigt lagomt tillrättalagd.
Halvtrasiga solbäddar, parasoller med stora, rostiga spikar att använda för att hålla det hela på plats, små snackbarer med plastmöbler.
Inget tjusigt, men väldigt trevligt.
Trivsamt.
Ja, där låg vi och hade just mumsat i oss en medhavd macka (i smyg eftersom vi tror att man inte får det där) så…började det regna.
Och blåsa alldeles förfärligt mycket.
Kyligt.
Nu är vi ju på solsemester så vi låg väl kvar där ett tag, tänkte att det går väl över?
Men icke sa Nicke.
Så vi gick hem.
På vägen hem köpte jag en avocadoolja, jag hade planerat för ett härligt oljigt bad när vi äntligen, lite kylslagna, kom hem.
Ett badkarsbad. Mmm.
Riktigt härligt var det; en god bok, kallt vatten i glaset
och ett riktigt varmt, oljigt bad att sjunka ner i.
Efter ett tag, kanske en halvtimme, hörde jag hur städerskorna knackade på och frågade om dom kunde komma in och städa?
Eftersom jag hade bett Mannen att se till att dom inte kom in i badrummet så tog jag det med ro – hörde förövrigt att han sa, på engelska, att my wife is in the bathroom.
Strax efter rycks dörren upp och en förvirrad grekisk städerska fryser liksom fast,
där i dörröppningen.
Med stora ögon ser hon på min nakna kropp, där de högsta delarna (och av bibkiniöverdelen skyddat vita) sticker upp ovanför vattenytan.
I handen har hon hink och städgrejer.
Jag förstod inte alls det hon sa på grekiska.
Men jag hörde tonfallet och svadan hon lämnade efter sig när hon backade ner för trappan gick inte att misstolka.
Hon backade sig ut ur lägenheten.
Lätt chockad. Lite förvånad tror jag.
Mannen svarade lite lojt från sin bok när jag ropade på honom.
Också förvånad.
Men…jag sa ju att du var i badet?
Men hon uppfattade nog ungefär lika lite från engelskan som jag förstod harangerna hon kontrade med.
På väg ner till poolen på eftermiddagen träffades vi igen i trappan.
Hon log osäkert, såg lite generad ut.
Jag skrattade och sa ”No problem”, då sprack hon upp i ett bredare, lättat leende och svarade ”No problem”.
Så kan det gå.
Det är som en annan värld.
Värme, rökiga, kryddiga dofter, lite svett, havet som låter.
Här är vi nu – iväg igen.
Den här gången är vi på Kreta.
För sju månader sedan bokade vi resan; vi planerade att vi fyra, jag, Mannen, min mamma och pappa. skulle resa ihop.
Vi skulle bo grannar.
Pappa skulle gå sin morgonrunda, köpa bröd som han skulle hänga i en påse på dörrhandtagen.
Så där som han brukade.
Vi skulle äta frukost i varsin lägenhet, ta det lugnt på morgonen, gå ner och lägga oss i solstolarna på förmiddagen.
Så där som vi brukade.
På eftermiddagen skulle vi vila siesta – när huden var så där brännande röd (fast vi alltid säger att den är vackert brun).
Sova lite, vila lite, läsa lite.
Mysa så där solvarma och avslappnade i kroppen.
Så där som vi brukade.
På kvällen efter lilla eftermiddagsdrinken så skulle vi hitta en liten lokal restaurang men hemgjord mat; souvlaki, gyros i pita, moussakka.
Där skulle vi äta, dricka, skratta, prata. Bli lite för högljudda.
Så där som vi brukade.
Nu är vi här. Utan pappa. Brödpojken som egentligen var en rätt gammal man. Men ändå. Den piggaste på morgonen.
Vi gör allt det där som vi brukade, men…
…brödet får vi köpa själva.
…frukosten äter vi, men mamma ensam på andra sidan avskärmningen på balkongen.
…siestan tar vi oss – och inbillar oss att det är du, pappa, som är duvan som kluckar utanför balkongen, eller svalan kanske som sitter och kuttrar i palmen?
…middagen blir lite mindre högljudd.
Men vi äter, och pratar.
Mycket om dig.
Det är konstigt att du inte är med oss.
Eller är du det?
”Mina älskade ungar. Ut och simma på de där riktigt stora, öppna, spännande haven i livet. Ni ska inte vara rädda, blir ni trötta finns det alltid flytvästar.
Jag är en av de där flytvästarna, det lovar jag.
Kärlek.”
Typ så skrev hon.
Men ungarnas namn var först.
Det var fint, det är så man vill vara. Tänka.
Men sen – när dom är så där nästan-stora och verkligen prövar dom där djupa havet.?
Då när man inte alls vet om dom är på väg att bli utmattade, drunkna eller bara simma upp på en farlig strand?
Hur ska man då kunna vara flytvästen?
Nä, man får nog fortsätta att först vara den jobbiga, tjatande morsan, sen får man uppmuntra och curla lagom så vägen inte blir livsfarligt guppig, och sen. Om det behövs – finns man så klart som den flytväst som vill och kan bära en hel liten stor unge när det behövs.
För det är klart att man vill och hoppas att dom ska göra allt det där dom vill och drömmer om.
Bara man på något sätt får redan på om och när man ska slänga i livbojen.
Tänk om man inte fattar när det är dags?
Jag har separerat från min älskade några få gånger.
Är dålig på det.
Har svårt för att lämna – så där oåterkalleligt.
Om jag får bestämma har jag hellre kvar alla, alltid hittar man någon form av relation som man kan ta med sig från den där förra; kärleksrelationen.
Ni som känner mig vet att jag har mitt första barn med en annan man.
Han är god, rar och kanske en av dom snällaste som jag känner.
Nu vart det så att vi inte kunde få ihop det där med föräldraskap, snällhet, att bli vuxen med pasionerad kärlek.
Så vi blev vänner i stället.
Riktigt bra vänner.
Det har vi varit i så där drygt 24 år. Innan dess var vi kära i kanske 5.
Den här vännen har nu blivit en viktig figur för såväl mina barn (även dom som har en annan pappa) som för Mannen.
Och såklart för mig.
I dagarna bor tecknarsonen hos vännen i Stockholm. Kan tänka mig att dom sitter där och slarvar framför datorn, dricker kaffe på natten och sover alldeles för länge på morgonen.
Sonen ska vara med på ett serie-event på Kulturhuset.
Han ska sälja en av sina serier.
Då bor han där. Och umgås – så där som just dom två gör.
En annan skilsmässa som lurar i faggorna är mina prinsar och prinsessor som jag ska lämna efter sex år.
Sex år. Det är mycket.
På måndag ska vi ha lite avslutningsgrill, avskedstal.
Jag kommer att gråta.
Jag har umgåtts med dom här varje dag, i snitt fem timmar var dag, från måndag till fredag.
Jag har ryckt ut tänder, tröstat när dom har slagit sig, löst konflikter, varit arg, gråtit, skrattat, dansat.
Vi har sovit över tillsammans, spelat teater, sjungit, gjort musikal, äventyrat, varit på utflykter och studiebesök.
Vi har gjort så mycket.
Å nu ska dom vidare.
Jag vill ge dom styrka, kraft och mod.
Men inser att det vi inte lyckats ge dom hittills, det får dom inte med sig.
Inte nu. Det får dom hämta upp senare.
Det är ändå skönt att veta – dom har hela livet på sig.
Varje dag är en orgie i smakupplevelser.
Oftast är det största sonen som fixar och lagar.
Helst flyttar vi ut skärbrädor och knivar och håller till på utebordet.
Då har man utsikt över havet. Och mimosan.
Och alla små öar man ser.
När man behöver så går man bara utanför muren och plockar stora grenar av rosmarin.
Vi hackar den över köttet, i yoghurtsåsen och lägger kvistar i olivoljan.
Tillsammans med en vitlök i blir oljan fin att doppa brödet i.
Vi kokar sardisk pasta och blandar med solmogna minitomater.
Vi skär upp bitar av en hel torkad skinka som är helt gudomlig god.
Steker tallriksstora fläskkotletter.
Bruscetta med massor av olivolja, sardeller och tomatröra.
Mortadella.
Äter mycket ost.
Peccorini i alla former. Den finns tom som gorgonzola.
Allt i matväg som den där matsonen rör vid förvandlas till de läckraste smakbomber.
Jag ska nog anmäla honom till det där Världens bästa kock-programmet.
Han skulle vinna.
Lätt som en plätt.
Gult, gult, gult. Mimosan står i blomning.
Små gula bollar.
Ginst. Små gula blommor på buske.
Lavendel, stora.
Rosmarin. Ännu större.
Här finns det rosa täckande blommor utmed vägarna. Chockrosa.
Små, små skira blommor. I lila, rosa, blått.
Gräs. Mängder av olika sorter. Höga, låga.
Gråa, gröna.
Kaktusar. Aloe vera. High Chaparall.
En del är fulla med frukter. Andra med blommor.
Varje dag har det slagit ut något nytt. Nya färger, nya former.
Det här är alldeles rätt tid för Sardinien.
Inga turister, solen varm och blommor som blommar.
Mmm.
Visst var vi beredda på att vi skulle äta gott.
Och mycket.
Men så här?
Direkt efter flygplatsen, när vi hade hämtat ut våra hyrbilar så åkte vi till ett italienskt ICA Maxi.
Fast ändå – så helt olikt.
Affären var som en stor blandning av system, specialaffärer à la saluhallen och COOP.
Tänk att det kan vara så? Och nästa fråga blir; varför har inte vi det så?
Köttdisken.
Soltorkade skinkor och rökta korvar hänger i rader.
Uppblandade med grisar och lamm.
Kotletter, grytbitar, filéer.
Fiskdisken än mer dignande.
Stora, helt okända fiskar ligger där i isen.
Bläckfiskar, musslor, scampi, räkor.
Snäckor av alla de slag.
Ostarna.
Pecorini i färskostvariant, som påläggsost och hård,
sprucken, salt som parmesantyp.
Frukt och grönt.
Jordgubbar, melon.
Tomater i fler former än jag kunde tänka mig.
När vi går ut ur affären så lassar tre upp på bandet, tre packar.
Kassörskan himlar så där italienskt oinsmickrande med ögonen.
Säger åt oss att lägga alla flaskor på bandet. Inte ställa dom upp.
Svenska puckon…
Men inte får det oss på fall. Närå.
Vi bara njuter, handlar, och ser framför oss alla läckra middagar vi ska göra.
Och äta.
Flaskorna ja. Glömde jag att beskriva vinavdelningen?
Det får jag göra i ett alldeles eget inlägg, tror jag 
Sardinien.
Sardinier.
Trodde jag, ja. Ända till för någon dag sen.
Jag läste i min bok om Sardinien.
Dom som bor där blir glada om man försöker prata Italienska.
Fast deras språk är en blandning av spanska, italienska och katalan.
Och dom som bor där och pratar den här blandningen heter…sarder.
Man lär så länge man lever, helt enkelt.
Nu sitter vi här i Műnchen och slår ihjäl tiden tills vårt nästa plan ska ta oss till Olbia.
Där ska vi plocka ut våra bilar, åka till en affär och köpa lite mat till i kväll för att sen gasa på till hotellet.
Portolaconia.
Mmm.
Nu är det bara tre dagar kvar.
Tre dagar tills vi ska iväg.
Det är något alldeles speciellt det där med att resa.
Först är det innan.
Kolla vädret, tänka ut vad som ska packas.
Googla. Läsa.
Gå in och titta på bilder, minst tusen gånger.
Köpa reseguide. Drömma. Se bilder, inne i huvudet.
Sen dagen D.
Planet som alltid går okristligt tidigt på morgonen (eller är det jag som alltid vill vara okristligt tidigt ute?)
Spänning. Oro. Förväntan.
Helt plötsligt är man där.
Framme.
Nu är det viktigt att man försöker stanna tiden, eller få den att gå l å n g s a m t.
Se allt, känna allt.
Uppleva.
Vila.
Allt i lagom dos.
Att resa är att möta.
Nya synintryck, dofter, människor.
Djur du aldrig har sett.
Vägskyltar. Musik.
Färger. Vyer.
Smaker.
Nu längtar jag.
Efter ett nytt möte.
Mötet med påsken på Sardinien.
