Det här var fint skrivet…

“Mina älskade ungar. Ut och simma på de där riktigt stora, öppna, spännande haven i livet. Ni ska inte vara rädda, blir ni trötta finns det alltid flytvästar.
Jag är en av de där flytvästarna, det lovar jag.

Kärlek.”

Typ så skrev hon.
Men ungarnas namn var först.

Det var fint, det är så man vill vara. Tänka.

Men sen – när dom är så där nästan-stora och verkligen prövar dom där djupa havet.?
Då när man inte alls vet om dom är på väg att bli utmattade, drunkna eller bara simma upp på en farlig strand?
Hur ska man då kunna vara flytvästen?

Nä, man får nog  fortsätta att först vara den jobbiga, tjatande morsan, sen får man uppmuntra och curla lagom så vägen inte blir livsfarligt guppig, och sen. Om det behövs – finns man så klart som den flytväst som vill och kan bära en hel liten stor unge när det behövs.

För det är klart att man vill och hoppas att dom ska göra allt det där dom vill och drömmer om.

Bara man på något sätt får redan på om och när man ska slänga i livbojen.
Tänk om man inte fattar när det är dags?

Att skiljas är att dö…en smula.

Jag har separerat från min älskade några få gånger.
Är dålig på det.
Har svårt för att lämna – så där oåterkalleligt.
Om jag får bestämma har jag hellre kvar alla, alltid hittar man någon form av relation som man kan ta med sig från den där förra; kärleksrelationen.

Ni som känner mig vet att jag har mitt första barn med en annan man.
Han är god, rar och kanske en av dom snällaste som jag känner.
Nu vart det så att vi inte kunde få ihop det där med föräldraskap, snällhet, att bli vuxen med pasionerad kärlek.
Så vi blev vänner i stället.
Riktigt bra vänner.

Det har vi varit i så där drygt 24 år. Innan dess var vi kära i kanske 5.

Den här vännen har nu blivit en viktig figur för såväl mina barn (även dom som har en annan pappa) som för Mannen.
Och såklart för mig.

I dagarna bor tecknarsonen hos vännen i Stockholm. Kan tänka mig att dom sitter där och slarvar framför datorn, dricker kaffe på natten och sover alldeles för länge på morgonen.
Sonen ska vara med på ett serie-event på Kulturhuset.
Han ska sälja en av sina serier.
Då bor han där. Och umgås – så där som just dom två gör.

En annan skilsmässa som lurar i faggorna är mina prinsar och prinsessor som jag ska lämna efter sex år.
Sex år. Det är mycket.
På måndag ska vi ha lite avslutningsgrill, avskedstal.

Jag kommer att gråta.
Jag har umgåtts med dom här varje dag, i snitt fem timmar var dag, från måndag till fredag.
Jag har ryckt ut tänder, tröstat när dom har slagit sig, löst konflikter, varit arg, gråtit, skrattat, dansat.
Vi har sovit över tillsammans, spelat teater, sjungit, gjort musikal, äventyrat, varit på utflykter och studiebesök.
Vi har gjort så mycket.
Å nu ska dom vidare.

Jag vill ge dom styrka, kraft och mod.
Men inser att det vi inte lyckats ge dom hittills, det får dom inte med sig.
Inte nu. Det får dom hämta upp senare.

Det är ändå skönt att veta – dom har hela livet på sig.

Lite mer hur det var det där med matorgierna…

Varje dag är en orgie i smakupplevelser.

Oftast är det största sonen som fixar och lagar.

Helst flyttar vi ut skärbrädor och knivar och håller till på utebordet.
Då har man utsikt över havet. Och mimosan.
Och alla små öar man ser.

När man behöver så går man bara utanför muren och plockar stora grenar av rosmarin.
Vi hackar den över köttet, i yoghurtsåsen och lägger kvistar i olivoljan.
 Tillsammans med en vitlök i blir oljan fin att doppa brödet i.

Vi kokar sardisk pasta och blandar med solmogna minitomater.
Vi skär upp bitar av en hel torkad skinka som är helt gudomlig god.
Steker tallriksstora fläskkotletter.
Bruscetta med massor av olivolja, sardeller och tomatröra.
Mortadella.
Äter mycket ost.
Peccorini i alla former. Den finns tom som gorgonzola.

Allt i matväg som den där matsonen rör vid förvandlas till de läckraste smakbomber.
Jag ska nog anmäla honom till det där Världens bästa kock-programmet.
Han skulle vinna.

Lätt som en plätt.

En blommig ö

Gult, gult, gult. Mimosan står i blomning.
Små gula bollar.
Ginst. Små gula blommor på buske.
Lavendel, stora.
Rosmarin. Ännu större.

Här finns det rosa täckande blommor utmed vägarna. Chockrosa.
Små, små skira blommor. I lila, rosa, blått.

Gräs. Mängder av olika sorter. Höga, låga.
Gråa, gröna.

Kaktusar. Aloe vera. High Chaparall. 
En del är fulla med frukter. Andra med blommor.

Varje dag har det slagit ut något nytt. Nya färger, nya former.

Det här är alldeles rätt tid för Sardinien.
Inga turister, solen varm och blommor som blommar.

Mmm.

Familjen Matnördar

Visst var vi beredda på att vi skulle äta gott.
Och mycket.
Men så här?

Direkt efter flygplatsen, när vi hade hämtat ut våra hyrbilar så åkte vi till ett italienskt ICA Maxi.
Fast ändå – så helt olikt.

Affären var som en stor blandning av system, specialaffärer à la saluhallen och COOP.
Tänk att det kan vara så? Och nästa fråga blir; varför har inte vi det så?

Köttdisken.
Soltorkade skinkor och rökta korvar hänger i rader.
Uppblandade med grisar och lamm.
Kotletter, grytbitar, filéer.

Fiskdisken än mer dignande.
Stora, helt okända fiskar ligger där i isen.
Bläckfiskar, musslor,  scampi, räkor.
Snäckor av alla de slag.

Ostarna.
Pecorini i färskostvariant, som påläggsost och hård,
sprucken, salt som parmesantyp.

Frukt och grönt.
Jordgubbar, melon.
Tomater i fler former än jag kunde tänka mig.

När vi går ut ur affären så lassar tre upp på bandet, tre packar.
Kassörskan himlar så där italienskt oinsmickrande med ögonen.
Säger åt oss att lägga alla flaskor på bandet. Inte ställa dom upp.
Svenska puckon…
Men inte får det oss på fall. Närå.
Vi bara njuter, handlar, och ser framför oss alla läckra middagar vi ska göra.
Och äta.
Flaskorna ja. Glömde jag att beskriva vinavdelningen?
Det får jag göra i ett alldeles eget inlägg, tror jag

Sardinien – here we come!

Sardinien.
Sardinier.

Trodde jag, ja. Ända till för någon dag sen.

Jag läste i min bok om Sardinien.
Dom som bor där blir glada om man försöker prata Italienska.
Fast deras språk är en blandning av spanska, italienska och katalan.
Och dom som bor där och pratar den här blandningen heter…sarder.

Man lär så länge man lever, helt enkelt.

Nu sitter vi här i Műnchen och slår ihjäl tiden tills vårt nästa plan ska ta oss till Olbia.
Där ska vi plocka ut våra bilar, åka till en affär och köpa lite mat till i kväll för att sen gasa på till hotellet.
Portolaconia.

Mmm.

Resa

Nu är det bara tre dagar kvar.
Tre dagar tills vi ska iväg.

Det är något alldeles speciellt det där med att resa.

Först är det innan.
Kolla vädret, tänka ut vad som ska packas.
Googla. Läsa.
Gå in och titta på bilder, minst tusen gånger.
Köpa reseguide. Drömma. Se bilder, inne i huvudet.

Sen dagen D.
Planet som alltid går okristligt tidigt på morgonen (eller är det jag som alltid vill vara okristligt tidigt ute?)
Spänning. Oro. Förväntan.

Helt plötsligt är man där.
Framme.
Nu är det viktigt att man försöker stanna tiden, eller få den att gå l å n g s a m t.
Se allt, känna allt.
Uppleva.
Vila.
Allt i lagom dos.

Att resa är att möta.
Nya synintryck, dofter, människor.
Djur du aldrig har sett.
Vägskyltar. Musik.
Färger. Vyer.
Smaker.

Nu längtar jag.
Efter ett nytt möte.
Mötet med påsken på Sardinien.

Dansgudinnor

Igår kväll dansade jag.
Tillsammans med ett gäng härliga kollegor.
Det var afrikansk parningsdans, mambo, salsa, rumba.

Det var härligt.
Höfter som rullade, axlar som skakade, rumpor som hoppade.
Musik. Rytmer. Puls.
Mmm.

Vi skrattade mycket.
Fnissade.
Försökte verkligen hänga med när Birgitta, vår danslärare, hela tiden ökade takten.
Det såg ju så lätt ut. När hon gjorde det.
Dessutom fick hon ihop alla rörelser; axlar, armar, mage, höfter, stegen.
Med musiken.

Vi flaxade mest runt.
Var glada om vi fick fötterna att gå rätt.
Men ändå.
Man blev glad. Och kände sig mjuk i hela kroppen.

Det var i går.
I dag har stelheten kommit tillbaka. Med dubbel styrka

StålPrinsessan

Det känns märkligt att leta fram den här gamla texten igen.

Den är fin, lite naiv och så vansinnigt viktig.
På så många sätt. Nu. Då. Alltid.

Jag skrev den när jag hade fått dottern.
Men inspirationen kom krypande långt innan.
När jag jobbade på dagis och alla var utklädda till Batman.
Stålmannen, Spindelmannen och Hulken.
Coola, arga och tuffa.

Jag saknade någon för alla tjejer och killar som gillade att vara prinsessor i glitter och spetsmantel.
Samtidigt som dom ville vara tuffa, kämpande och ha superkrafter.

Så då kom hon; Sigrid Persson som hon heter i historien.
Eller – om man vill – StålPrinsessan.
Med spetsmantel och hög krona med vassa piggar.

Hon har legat i en låda här hemma några år men ska nu väckas till liv igen.
Den som ska blåsa liv i henne är sonen. Tecknarsonen.

Hon blir som pånyttfödd.
Ny förpackning, men med samma innehåll.

SuperSpännande.

Kom hem!

Nä, nu längtar jag efter min dotter.
Det är liksom henne som jag är mest van att ha omkring mig.
Även om det ibland är i form av den där kontakten som kräver en dator eller en mobil.
Men hon brukar finnas där. Ganska ofta.

Jag längtar efter min största mellanson också. Han som är så där långt borta – hela tiden.
Jag längtar efter att bara sitta bredvid honom i soffan och kolla på film, att koka en indisk gryta ihop.
Vad som. Bara tillsammans.

Och min yngsta mellanson. Som ändå bara bor sådär 25 mil härifrån och var hemma för några veckor sedan.
Längtar efter att hitta tecknade små serier på handlingslappar och på kuvert.
Typ överallt. Saknar hans fnitter när han ser helt tokiga klipp på datorn.

Saknar min äldsta son och hela hans lilla familj som i några veckor har bott här när deras lägenhet har varit nystylad inför försäljningsvisning. Att få ha dom här med alla skratt, kramar, lek, goda middagar och mysiga stunder är otroligt.
Och det lämnar ett stort tomrum efter sig.

Så hörni – kom hem nu snart!
Jag längtar efter er!

<3